Jag har under den senaste veckan varit med om något mycket märkligt.... Vi tar det från början ;-)
Jag var en hästtjej med egen häst i tonåren och när jag flyttade till annan ort för att plugga så såldes min häst :-( Efter ett tag fick jag höra att de som hade honom hade avlidat honom på grund av dåligt bakben men inte meddelat mig. Det stod inskrivet i köpekontraktet att jag hade återköp på honom. Jag ångrar djupt att jag sålde honom men det går inte idag att gråta över spilld mjölk ;-)
När jag var ute på tävlingar träffade jag en hel del kompisar som jag tyvärr inte idag har kontakt med.
Enda sedan barnen kom och vi flyttade till min hemstad så har längtan efter att rida växt sig stark men tiden är knapp när man har 2 små barn. De rider på knatteridskola själva idag så ponnymorsan har det väl bliit av mig i alla fall ;-)
På uppdraget jag är på nu träffade jag en man med ett visst efternamn som en kompis när jag tävlade så jag frågade om han visst vem hon var och ja, det är hans syster!!! Vidare ser jag på jobbmobilen ett felskickat sms där det står att om jag är fortsatt intresserad av hästsakerna så kan jag höra av mig.....jag har inte kontaktat någon om hästsaker....har kvar att utom häst, sadel och hjälp ;-) och det tredje är att nu håller jag på att lära upp en ny tjej på jobbet....då kommer det fram att hon har ridit min gamla häst och hjälpt till på stallet där han stod....
Liiiiite för många saker som knackar på min axel och nog säger till mig att skaffa mig själv ett liv utanför barnen och börja rida. Ringa mig gamla kompis som har stallet alldeles i närheten och som sagt jag kan få rida där och hjälpa henne.
Har ni också känt att det händer en massa saker i ert liv som försöker säga er något?
Ha det bäst !!!!
1 kommentar:
Apselut! Det händer med jämna mellanrum att "någon" försöker meddela sig.
Mitt bästa sådant exempel är när jag fick missfall i 14:e veckan och sedan blev gravid igen. Jag förstod inte hur jag skulle kunna njuta av det... Men, under hela våren (i väntan på graviditet) så hade jag tränat för Göteborgsvarvet. "Antingen blir jag gravid eller så får jag springa Göteborgsvarvet", det var mitt mantra för att inte gå och gräva ner mig i något slags sorgearbete.
Veckan innan Göteborgsvarvet så var jag ute och gick med en kompis och sa att det var SKÖNT att jag inte hade blivit gravid innan, för först då kände jag mig färdig med sorgearbetet. Dagen därpå glömmer jag datorn hemma och får åka hem. Något känns konstigt i kroppen så jag åker förbi apoteket och köper ett grav-test och testar positivt.
Jag springer Göteborgsvarvet och skämtar innan start att vi borde få TVÅ medaljer, eftersom vi är två som ska springa. När jag kommer i mål så är det så många som har sprungit att medaljerna har tagit slut. De lovar att skicka med posten.
Tre veckor senare går jag på VUL för att se att allt står fint till. Jodå. Det är så bra så. Några dagar senare så dimper två kuvert ner i brevlådan. Båda två från Göteborgsvarvet. Båda två med medaljer.
Gissar att det var någon som försökte säga till mig att inte oroa mig, att det skulle gå bra.
Och det gjorde det också!
Skicka en kommentar